Jag har av olika skäl börjat fundera lite på det här med hög direktavkastning kontra utdelningstillväxt. Det är en fråga som stötts och blötts genom tiderna och flertalet böcker jag har plöjt igenom har behandlat ämnet, och jag tycker att det denna fråga är lite av det religiösa slaget:
- Det är en högst individuell smakfråga och man kan inte utesluta något alternativ.
Med det sagt så är det inte svårt att förstå varför exempelvis en direktavkastning på 6% lockar mer än en dylik på 3% vid första anblick. Det finns självklart en rad aspekter man måste ta hänsyn till innan man tar ett beslut och man får inte bara kika på direktavkastningen, något som kanske kan kallas för ett nybörjarmisstag då man ser många nyblivna sparare som gapar sig hesa av upphetsning ju högre direktavkastningen är.
Anledningen till att jag grubblar på detta är: var gör pengarna mest nytta? Det är inte helt otippat att anta att de pengar som stannar kvar i bolaget kan generera en fin tillväxt, kanske mycket bättre än den jag kan få till om jag fick ut mer pengar från företaget. Förhoppningsvis har jag ett starkt förtroende för VD och ledningen då jag ens valt att äga aktier i bolaget. Är det då orimligt att tro att dessa förvaltar mina slantar bättre än jag själv, istället för att girigt stoppa en extra stor utdelning i fickan?
Det kanske är så enkelt att det handlar om sparhorisont: med ett långsiktigt sparande gör det inte så mycket om bolaget idag har en direktavkastning på 3%. Den summa jag köper aktier för idag kommer utan större problem kunna resultera i en YOC( Yield on Cost) på 6% inom ett par decennier, och därtill har jag fått en fin värdeökning på mina aktier i bolaget som har en sund utdelningstillväxt.
Jag befinner mig på den senare halvan av 30-årsåldern och känner mig inte särskilt lockad av att förtidspensionera mig för att leva på mina utdelningar, något som jag vet är många andra sparares högsta dröm.
Även om man säger upp sig från jobbet för att leva på sina utdelningar tror jag inte att det blir till att ligga på sofflocket och gotta sig över att man blivit pensionär i förtid: förhoppningsvis kommer man ha sysselsättningar och intressen som kan generera både pengar och glädje under resten av sin tid. Annars är inte den vunna tiden värt något alls!
I mitt fall där jag stortrivs med mitt jobb, som dessutom bringar in mer pengar än jag ids göra av med (det ansvarsfulla snålandet under studentåren har gjort ett bestående avtryck), har jag inte brådska att "ta mig ur ekorrhjulet". Då kan jag med gott mod gå med på att köpa ett stabilt utdelningsbolag med lägre direktavkastning som får växa till sig under tiden, än att gå all in i de svenska storbankerna där direktavkastningen är betydligt mer lockande (kanske inte just 2020 men i vanliga fall...).
- Men finns det någon smärtgräns på hur lång DA man kan tänka sig gå med på?
Jag hör till skaran som sålde av
Kinnevik när bolaget beslutade att skrota framtida utdelningar till förmån för bolagstillväxt, och istället satsa på att kunna dela ut pengar från oregelbundna företagsförsäljningar. Jag har sedan dess återköpt Kinnevik i en annan portfölj som är inriktad på värdeökning och inte hänger upp sig på utdelningar.
Nibe är ett väldigt välskött bolag med en riktigt fin värdetillväxt och utdelningshistorik: bolaget har höjt sin utdelning under 21 år. Visst låter det underbart? Men så var det det där med direktavkastningen... För tillfället har bolaget, av samma anledning som så många andra, valt att skjuta upp utdelningen till hösten. Men beräknat på förra utdelning för 2018 så har vi med dagens kurs en direktavkastning på 0,6%. Inget man blir upphetsad över direkt. Kursen har dock gått upp 160% under de senaste tre åren, något som en högavkastande aktie antagligen inte ens kommer i närheten av.
Atlas Copco är även det ett bolag med väldigt fin utdelningstillväxt: 36 år utan sänkt utdelning, och har vid skrivande stund en direktavkastning på strax under 2%. Aktien har under 3 år gått upp 18%, och därtill har vi aktieägare fått "utdelning" i form av avknoppningen av Epiroc.
Sen har vi alla utdelningsjägares favorit:
Castellum. 22 års utdelningshöjningar i följd, 3,7% i direktavkastning samt en aktieutveckling på 43% de senaste tre åren. En given grundbult i utdelningsportföljen då aktien är sällsynt i sitt slag och där jag har en YOC på 4,8%.
- Hur ser din strategi ut? Ratar du bolag med låg direktavkastning framför högutdelande bolag där aktieutvecklingen är mindre positiv?
Eller väljer du kanske att blanda päron med äpplen, för att på så vis kunna både äta kakan (i form av hög direktavkastning) samtidigt som du har kvar den i form av fin kursutveckling?
Var går isåfall din smärtgräns gällande hur låg direktavkastning du kan gå med på?
